Till minne av

Min stora vita hjälte

Higgins,född 1998 och avliden 2008. Han var en Dogo Argentino med ett hjärta av guld. Trots att det gått 2 år saknar jag honom varje dag,helt ofattbart.

Vi följdes åt dygnet runt i 10 år och nu är han borta. Han var min tjänstehund unde de åren jag jobbade som hundförare på ett väktarbolag,han har försvarat mig åtskilliga gånger.

Jag hämtade honom då han var 6 veckor på grund av att jag ville prägla honom hårt på mig själv med tanke på vad som finns i dessa hundar. Att han skulle bli tjänsthund var bestämt redan innan och när man en gång ”öppnat spjällen” på den här typen av hund så får man alltid ha total kontroll på den. En sådan här hund tar inte av sig ”kostymen” då han lämnar jobbet. Han inte en buse bara för att någon kastar en boll eller för att han får en spark i sidan av busen.

För Higgins var ”lagt byte,lagt”. En Dogo är ingen terrier,han är ingen ”ångestbitare”. Han väljer att bita som sista utväg men när han biter så gör han det ordentligt.

Oftast behöver de inte bita överhuvudtaget.De har en sån enorm pondus genom sin attityd,det brukar räcka.

Higgins var underbar på att läsa av mig. Han var lugnet själv,han agerade aldrig i onödan. Han var omöjlig att skrämma vilket gjorde att han var pålitlig.

Men han kände direkt om en person var hotfull.Det spelade ingen som helst roll hur len i rösten personen var. Higgins agerade utifrån mitt adrenalinpåslag. Han kände när jag började bli orolig,stressad eller rädd. Då kom hela raggen och ett dovt muller rullade upp från magen. Backade inte busen så flyttade Higgins över hela sin tyngd på framtassarna och sänkte nacken med blicken naglad på busen. Hjälpte inte det så gick han tätt inpå vid skrevet på busen och tryckte hela sin tyngd mot honom och ”la i 2:ans växel”…..

Jag kan säga att det hände aldrig att någon ens hade en tanke på att INTE stå som ett ljus. de gånger Higgins försatte människor i den situationen så rann tårarna i strida strömmar på dem.

Higgins var un helt underbar hund hemma och med alla mina vänner. Alla älskade Higgins och han har givit många ett riktigt gott skratt. Han var väldigt egen i sitt beteende vilket gjorde att han ”charmade skjortan” av alla.

Men som det alltid är.En dag tar det slut och man måste hjälpa sin vän på sista färden. Higgins vägde 60kg och var 74 cm hög i sin glans dagar och det slet på hans kropp att arbeta som tjänstehund. Efter en olycka i tjänsten hade vi varit tvugna att amputera en tå på honom vilket gav honom dåligare balans. Han hade svårt att gå på vissa underlag och sluta springa och skutta.

Han hade alltid varit en kung men kände nog själv att han var inkapaciterad efter amputationen. Han resignerade och jag tog honom ur tjänst. Han fick bli pensionär och bara gå runt och mysa de sista åren.

Men exakt 10 år efter att han föddes tog jag beslutet att ta bort honom. Han var trött,hade ont,var stel och han var olycklig varenda sekund då han inte fick ha fysisk kontakt med mig. Hans syn hade också blivit sämre vilket gjorde honom otrygg,antagligen därför som hans behov av att vara nära mig ökade så mycket.

Han fick en spruta här hemma på gården och vi begravde honom hemma. Han fick en fin gravsten med en graverad plakett. Han finns här och vi minns och tänker på honom varje dag.

Haffa verkar ibland fortfarande leta efter honom och så fort hon ser en vit hund blir hon alldeles tokig. Han blev ju hennes ”pappa”…..farbror Higgins.

Kommentarer inaktiverade.